Äntligen!
Jag kan nästan känna det nu..
För första gången på fyrton dagar ( veckor? ) känner jag tystnaden och lugnet...
Efter jobbhelg, akutbesök, stress och illamående avnjuter jag mitt morgonkaffe i skuggan i solstolen alldeles jävla underbart ensam.
Plikten kallar inte förrän kl 14 och jag tänker sitta här och röka tio cigaretter och blunda tills kaffet är slut.
Jag är fanimej helt färdig.
Underbemanning på jobbet, en pappa med aggressiv altzeimers, en lillasyster med tarminfektion, 50 graders hetta, ett tillfälligt dagis som jag har svårt att förlika mig med och en familj som jag har ständigt dåligt samvete över att jag inte har tillräckligt med tålamod och tid för.
Tonåringarna pratar med mig och jag svarar dem såklart, kommer sedan på mig om att jag inte har en aning om vad de sagt.
Vill hitta på roliga saker med småttingarna istället för att kasta in dem på dagis med okända pedagoger, vill mysa med min man, vill umgås och prata med tonåringarna, vill ligga på stranden, gå ut och ta en öl med mina vänner, läsa en bok i skuggan eller bara VARA.
Kommentarer
Postat av: Eva
Hoppas du klarade av att njuta av lugnet och tystnaden. Vad jobbigt du har det nu men snart är väl förhoppningsvis barnen tillbaka på vanliga dagiset igen. Så har du en sak mindre och tänka på iaf. Hur går det med E är det riktigt illa med tarmen är det IBS eller chrons eller "bara" inflammation eller vet de inte ännu.
Kram!
Trackback
