hondjavulen

Nu är jag tillbaka nere i det krondiket igen.

Fy fan jag är så otroligt känslig, går igång på minsta lilla olycka och tragedi.

Gråter om en skalbagge hamnar på rygg eller om grannens barn snubblar i em vattenpöl.

Skänkt massor till barncancerfonden, swishat en slant till en cancersjuk pojke som snart ska dö 😔, anmält mig till Tobiasregistret,  läser en artikel i Expressen som någon delat på Facebook.

Den handlar om en ung kille med hela livet framför sig som dör pga droger.

Heroin. Horse.

http://www.expressen.se/nyheter/heroinets-offer--jim-blev-bara-21-ar/

Alltså jag klarar verkligen inte av sånt här nu.

Tankarna går ju hela tiden tillbaka till mina barns uppväxt.

Till de som är nästan vuxna och till de som - fortfarande ovetandes om hur hårt livet är därute - skrattar åt myror, spärrar upp ögonen åt bilderna i sagan och ler med skräckblandad förtjusning åt tecknade monster.

Alla har framtiden för sina fötter och livet är oskrivna blad.

Hur rustar jag dem bäst för framtiden och kommande val och situationer?

Hur ger jag dem självförtroende och självkänsla nog att stå emot grupptryck och mod att stå upp för orättvisor ?

När Bönan tvekar inför sin första kyss vill jag att hon tryggt ska kunna säga nej till den här killen, bara för att hon helt enkelt inte har lust att kyssa honom, trots att hon är den enda tjejen i klassen som är okysst.

Eller när Willes grabbgäng ska dricka öl för första gången och han istället väljer att åka och fiska med sina storebröder - för han lockas verkligen inte av att bli full.

Jag kommer inte kunna skydda mina barn från orättvisor och farligheter men jag hoppas verkligen att jag kan ge dem verktyg att skydda sig själva när jag inte kan.

Igår var det 1 år sedan Jon tog sitt liv.

Och jag önskar inget hellre än att han hade haft mod och självkänsla att inse att han kunde bett om hjälp.❤️