hondjavulen

Tjejen som inte har alla bestick i hästarnas kanot.

Umeå

Ja då var vi här igen.

Med mixade känslor går vi genom korridorerna, andas in sjukhuslukten,går förbi stressade läkare i rockar och piffiga sköterskor i rosa foppatofflor.

Jag behöver inte ens läsa mig fram upptäcker jag, här hittar jag utan problem.

E 01. Neuromottaggning.

Sist vi var på neuro var vi tre trappor upp.

På Niva, neurointensiven.

Då hade Tim ett blodtryck på 80/40, tre läkare och två sköterskor skyndade runt honom i sängen och försökte trycka på knappar, dra i slangar, sätta dropp och framförallt försöka förstå varför trycket hela tiden sjönk.

Det var dränaget i ryggmärgen som dränerade för fort.

Hans hjärnvätska rann ur och det bildades nästan ett vakuum runt hans hjärna.

Jag grät och var rädd att han skulle dö.

Över hela sjukhuset tycker jag det ligger en tjock dimma av ångest.

Många svårt cancersjuka barn har lämnat jorden innanför de här väggarna.

Små små barn som Wille och Nowa, och stora barn som Tim och Emil har somnat in och efterlämnat föräldrar.

Föräldrar som förtvivlat försökt greppa efter en strimma hopp och alltid kommer söka svar på varför?

Föräldrar ska inte behöva begrava sina barn, de ska stötta dem genom livet och finnas där för dem tills de är vuxna.

De ska förmana, berömma, glädjas och sörja med dem.

Sen är det barnen som ska begrava sina föräldrar.

Det är livets gång.

Inte tvärtom.

*

Idag är vi här på ett återbesök.

En kontroll att allt är som det ska och att tumörväxten som finns kvar i benet inte har växt.

MRTn visade att ingenting har växt eller spridit sig så idag är jag inte orolig.

En gång om året, i fem år framåt kommer vi sitta i det här väntrummet.

Förhoppningsvis kommer vi inte att vara oroliga.

Men hur många barn som får sätta livet till i cancer under dessa kommande fem år vill jag inte tänka på.

Vilken tur ni har haft. Jag har nog aldrig riktigt satt mig in i eller förstått hur allvarligt det egentligen var.

Skönt att det såg bra ut idag. Hur går det med dig?
Kram! Kanske vi ser varandra om någon vecka när jag vandrar runt i Vi centrum.