Inlägget tillägnas Eva - Jons mamma
En liten vilsen pojke med brusande humör- aldrig mellanmjölk - utan alltid sprudlande glad och bubblig eller kolsvart skogstokig.
Vi hade som mest alltid bra kontakt, fast vi sågs och pratade glesare genom åren.
Jon och några vänner startade upp "sundsvalls gastronomiska sällskap" , tryckte upp flyers och bjöd på välkomstsupe på strand hotell.
Vad som senare hände i Norge vet vi inte.
Jon var sex år, skulle fylla sju när jag träffade honom första gången.
Livet var super Mario och lego.
När vi några år senare flyttade till Timrå bodde han hos oss i perioder och älskade sina småsyskon, Pokémon, pogs och kapsyler eller ja allt man kunde samla på - var hans intresse innan datorerna kom in i bilden.
Vi tankade musik på 56k modem och kopplade ihop datorerna för att spela Diablo.
Redan då suckade han när han fick supporta mig med de tekniska bitarna.
Jag minns när Jon och hans storebror Dan ( som tragiskt också omkom för några år sedan ) hade stoppat mitt cigarettpaket fullt av daggmaskar och de skrek av skratt när jag öppnade det och blev så rädd att jag började grina.
Skolan var tyvärr ingen hit, Jon var alldeles för rastlös för att sitta still och det resulterade tyvärr i frånvaro, möten och ännu mera frånvaro.
Jag tror han satt i sitt fördragna rum i långt svart fett hår och spelade dator genom halva högstadiet.
Jag tänkte - vad ska det bli av den pojken ?
Vi hade som mest alltid bra kontakt, fast vi sågs och pratade glesare genom åren.
När Jon flyttade till granloholm åkte Tim dit många gånger och lanade, än idag vet jag inte allt bus de hittade på men jag har alltid litat på Jon för Tim och Emil var hans skyddslingar.
För snart fyra år sedan firade han jul och nyår här hos oss.
Han hade gått kockutbildningen klart och var så stolt över sin sexrätters nyårsmeny som han komponerat ihop och lagat i sin etta i flera dagar.
"Wow" tänkte jag, fan han kan ju laga mat på riktigt!
Jag var så stolt över honom!!
Tyvärr strulade det till sig efter något halvår och Jon bestämde sig för att åka till Asien och vandra.
En del av mig trodde att han skulle komma hem efter någon månad, eftersom Jon var en kille som har svårt att hålla i någonting varaktigt.
All in eller inget.
Ungefär som när han sålde sin dyra speldator på fem minuter för att köpa en proffsig systemkamera för att han ville börja fota.
Men han kom aldrig hem till Sverige igen, efter att ha vandrat i länder som till exempel Burma, Kambodja,Thailand och Vietnam hittade han nog äntligen sig själv och fick utlopp för sin rastlösa själ.
Jag har aldrig sett honom så lycklig förut.
Efter Asien blev det Australien där han arbetade som kock på olika ställen.
Chockade blev vi nog allihopa när han plötsligt flyttade till Norge.
Jag minns att han tyckte det var kallt som fan, och att han skulle bara jobba ihop pengar ett tag för att sedan dra vidare ut i världen igen.
Vad som senare hände i Norge vet vi inte.
Vad som fick Jon att må så dåligt att han valde att avsluta sitt liv endast 25 år gammal.
Tim och Jon reste till Indien i början på december i fjol och var borta i fem veckor.
På vägen hem planerade de redan en ny resa inom ett år.
Jon fick i samma veva nytt jobb som kökschef i Norge och senaste veckorna har gått åt att planera tims resa dit för att jobba med honom om mindre en månad.
Vad hände Jon?
Du har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta och nu saknas du där.
Kunde jag gjort något? Och varför bad du då inte om hjälp i så fall?
Du skrev förmodligen dina sista ord till mig på lördag kväll vid 23.
Du skrev att du låg på sjukhus för självmordsförsök och skulle förmodligen inte överleva natten.
Du tyckte det var bättre Tim och Emil skulle få reda på det av mig.
Jag såg inte meddelandet förrän på söndag förmiddag.
Förlåt.
Jag hade önskat att du inte hade behövt vara ensam på din sista resa, men nu hoppas jag innerligt att du äntligen fått stilla din rastlöshet.
Hos oss kommer du för alltid att vara saknad.
Sov gott.
Kommentarer
Postat av: Kate
Vila i frid.
Postat av: Sonja
Vila i frid Jon. /En gammal klasskamrat.
Postat av: Sara & busarna
Vi beklagar verkligen sorgen till er alla :( Kramar!
Trackback
