hondjavulen

Det känns som jag är alldeles för mör i maskineriet för att skriva något seriöst här ( som om det skulle hända )

Jag har nu jobbat heltid i ungefär en vecka och börjar djupt fundera på hur man ska hinna med andra basala saker i livet som att äta, tänka, tvätta, bajsa och prata med familjemedlemmarna här hemma vars namn jag nästan glömt och börjat kalla "Signe", "Bengt", "Majbritt" osv.

Inser nu att slödagarna är förbi, då klockan endast hade funktionen att tala om hur länge sen det var Wille åt och om man borde kliva upp eller inte.

Men jag trivs oerhört bra på jobbet - sammanfattningsvis är det lite självplågeri jag håller på med här.

Skräckblandad förtjusning, bittersweet eller hur dom nu säger.

*

En bild där jag ser ledig ut.

Jag har döpt den till "sötebrödsdagarna från förr" och "påfågelslugg"

 

Ni glömmer väl förresten inte att tävla?